midnattsfunderingar

A Civil Action (1998) och Jagged Edge (1985) var de två senaste filmerna jag såg. Bägge är rättegångsdramer. De fick mig att ställa frågorn: Varför är vi så oerhört lockade av att följa rättegångsfilmer, varför förundras vi så över vad som sker innanför domstolsväggarna, över jargongen, gesterna, logiken i vilken allting är beklätt? De måste vara hundratusentals personer, kanske miljoner, som valt att studera juridik, bli försvarsadvokater, åklagare, domare osv efter att ha sett amerikanska filmer om rättsväsendets kamp med sig självt, om dess inre konflikter. Jag tror att vi söker oss till rättegångsdramer eftersom det är det yttersta skådespelet, den mest raffinerade teatern (i bemärkelsen att också icke-filmiska rättegångar är ett skådespel, en teater), skådeplatsen där samhällets stora frågor, olösbara svårigheter och stridigheter, i synlig skepnad äger rum och träder fram inför våra ögon. I rättssalen närvarar några av de livsviktigaste begreppen för människan och människan som samhällsvarelse med brännande närvaro, begrepp som sanning, rätt och orätt (som rättsliga begrepp) och rätt och orätt (som moraliska begrepp, som ju kan gå kors och tvärs emot de rättsliga motsvarigheterna), samvete och skuld, plikt och skyldighet, liksom närvaron av dessa begrepps upplösning och upphävande ofta tydliggörs i filmer som dessa... En rättegång är till sin natur, vare sig den är uppförd på film eller sker i verkligheten, en iscensatt teater: liksom litteraturen bearbetas där tillvarons bärande frågor, och de bearbetas med retorikens och den mänskliga gestikens alla uttrycksmedel.

Det finns olika linjer som ett filmiskt rättegångsdrama kan ta: å ena sidan en idealistisk och å andra sidan en "verklighetstrogen" och cynisk ingång. Den idealistiska ingången handlar ofta om hur en enskild människa som, i sin egenskap av åklagare, lyckas ro i land ett åtal som ingen kunde tro skulle lyckas. En enskild åklagare som sätter sig upp emot Systemet, mot de stora Företagen som oförrättat de små maktlösa människorna, och lyckas, kammar hem det, lyckas fördela ut hundratals miljoner pengar i skadestånd till de som drabbats av sjukdomar till följd av förorening från samvetslösa företagspampar. I dessa dramer lever också en tydlig och förhållandevis enkel bild av sanningen. Det finns inget som helst tvivel om att till exempel de stora företagen handlat orätt och att de försöker att dölja detta, och att åklagaren som företräder de svaga individerna för godhetens sak och företräder sanningen. Här blir juridiken, rättssystemet ett medel, ett instrument för sanningens sak. Rättssalen blir det rum där sanningen uppenbaras och rättsvisa som en följd kan skipas. A Civil Action har delvis drag av den här linjen, men ett tydligare exempel är Erin Brockovich (2000).

Den andra linjen som vi ofta ser i rättegångsdramer är den "verklighetstrogna" eller cyniska ingången. Jagged Edge är ett exempel på denna ingång. Här matas tittaren med att begrepp som sanning, gott och ont och samvete och skuld inte har i rätten att göra. I rätten är man oskyldig eller dömd, inte god eller ond. "Sanning" finns inte här, annat än den berättelse om en svunnen händelse som advokaterna, åklagarna, domarna och juryn tillsammans lyckas väva ihop. Men denna berättelse, får vi tittare ideligen höra antingen av filmernas karaktärer eller uttyda ur filmerna som sådana, är alltid ihopsnickrad och är aldrig helt genomskinlig inför hur verkligheten verkligen förhöll sig. Händelsen rättegången handlar om är oss för alltid förlorad. I rätten är man, får vi höra, inte intresserade av hur det verkligen förhöll sig med en händelse, ett påstått brott, utan av vad som kan bevisas och vad som inte kan bevisas. Här följer en tanke kring slutet på Jagged Edge som också avslöjar slutet: Här kommer en spoiler. Att den åtalade men friade personen i Jagged Edge verkligen begick sitt brott spelar ingen roll, eftersom åklagaren inte med tillräckligt övertygande bevisföring kunde uppenbara detta för juryn. I Jagged Edge är det intressant att personen som i rätten spelar rollen av försvarare av den åtalade är idealisten i rummet och stenhårt tror på att sin skyddsling är oskyldig, medan åklagaren är den cyniske och verklighetsförankrade. Ofta är det i alla fall i filmens värld tvärtom: advokaten bryr sig blott om pengar, och struntar i huruvida sin skyddsling verkligen är skyldig eller ej.

 

Varför fascineras vi oupphörligen så mycket av rättegångsdramat? Hur fungerar rättegångsdramer i sin egen logik? Hur är de uppbyggda, vilken bild av rättegången och rättsväsendet ger de? Och vilken bild av rättegångens förhållande till begrepp som sanning, rätt och orätt (i rättslig mening) och rätt och orätt (i moralisk mening), samvete och skuld osv ger de?

Jag har själv försökt besvara de frågor jag ställt här i slutet något. Men med min egen tanke når jag inte särskilt långt. Jag är dessutom juridisk analfabet och har en i högsta grad utifrån blick på denna värld. Kanske finns det andra som både har bättre juridisk koll än mig och dessutom förmår förstå film och kan bidra med någonting. Jag är mycket intresserad av vad ni andra har att säga på detta ämne, vare sig ni är jurister eller inte förstås, eftersom jag gärna skulle förstå lite bättre och tränga lite djupare in i den fråga som det här inlägget i mitt huvud började med efter att jag såg dessa två filmer igår, den fråga som jag ställde och ställer till mig själv: "Varför fascineras jag så av rättegångsdramer?".