Inlägg 2.
Jag tvingas tyvärr att utelämna vissa av mina handskrivna anteckningar från denna tråd, eftersom överförandet till tråden skulle ta lite för lång tid. Jag hoppas kunna ta igen det jag inte hunnit i ett senare skede.
"Kapitel 4-5. Das Ding [I-II]."
I dessa två kapitel resonerar Lacan kring begreppet 'das Ding' som han hämtar ifrån Freud, men som tycks modifieras en hel del i Lacans tolkning. Vad som står på spel är människans perception, hennes varseblivning, hennes tolkning av den verklighet som är tillgänglig för henne genom sinnena. Hos Lacan är individens varseblivning av verkligheten högst selektiv och subjektiv. Han skriver:
"Ändå möter vi föreställningen om en grundläggande subjektivering av yttervärlden - det finns något som sållar och sorterar på ett sådant sätt att människan inte uppfattar realiteten - åtminstone inte i dess naturliga och spontana tillstånd, utan enbart i utvalda former. Människan förhåller sig till utvalda delar av realiteten." (s. 67.).
Vad är det då som sållas bort och vad sållas inte bort? Här blir das Ding intressant (på svenska typ, Tinget). Tinget är någonting som når subjektet i hennes första möte med det som antas vara det radikalt andra - den andre människan. "Das Ding är det element som ursprungligen urskildes av av subjektet när det erfor Nebenmensch, såsom något till sin natur främmande[...]." (s. 73.) Det bör påpekas att Lacan ser mötet med 'den andre människan' som ett grundläggande konstituerande element för det enskilda subjektet. Citatet är tvetydigt! Lacan fortsätter: "Här stöter vi på en fundamental klyvning i realitetsuppfattningen[...]." (ibid). Vad tycks röra sig om är alltså att realitetsuppfattningen - vår själva varseblivning av "verkligheten" - klyvs itu genom att subjektet ser någonting i Nebenmensch, alltså den andre människan, grannen. Vad det kan röra sig om är lite oklart, men säkert är att subjektets förhållande till sig själv och till andra människan aldrig förblir densamme efter att ha blivit sedd av den andre, eller att själv ha sett den andre. Den andre framträder som ett för subjektet konstituerande element - subjektets identitet, självuppfattning, ideal - allting konstitueras delvis av 'den andre'.
"All rörelse från subjektets sida riktar in sig kring detta Ding i dess egenskap av Fremde, främmande och emellanåt till och med fientligt, i alla händelser som den första utvändigheten. Antagligen är det en rörelse vars syfte är att kontrollera och finna referenspunkter - men i förhållande till vad? I förhållande till subjektets begär[...]. Inget annat än för att erbjuda referenspunkter till denna värld av önskningar och förväntningar som riktar sig mot allt som kan komma till användning för att nå fram till das Ding." (s. 74.)
Här blir det riktigt lurigt. Låt oss försöka bena ut det lite grann: ställa upp något slags schema. Subjektet riktar sig mot Tinget - det främmande Tinget. Varför riktar sig subjektet mot Tinget? För att finna referenspunkter som skall peka mot subjektets egna begär, önskningar och förväntningar. Å ena sidan verkar det som att subjektet vill finna hållpunkter i 'verkligheten' som skall kunna säkra det egna begäret (t.ex. objekt, förnimmelser, individer som skall tillfredsställa subjektets begär.), å andra sidan verkar det som att begäret är en nyckel, ett medel för subjektet att nå fram till detta Ting. Det är oklart för mig vilket håll det börjar. Om Tinget är medel för tillfredsställelse av begären, eller om begären är medel för att nå Tinget. Kopplingar kan förresten dras till Kant och 'tinget i sig'. Är det ett 'ting i sig' som begären kan utgöra medel att nå? Att vi endast kan nå verklighetens sanning genom ett bejakande av våra begär.
Låt oss koppla samman denna senaste tankegång med det jag citerade i början av posten. Lacan talade om subjektets urskiljande av den främmande 'andre'. Om vi sätter samman dessa två citat och tankegånger: är 'den andre' det 'Ting' som våra begär är medel för att nå? Eller är den urskilda 'andre' ett medel för begärens tillfredsställande? Lacan talar om att: "[...] das Ding, i egenskap av subjektets absolut Andra, som det gäller att återfinna. Man återfinner det på sin höjd som en saknad. Man finner inte objektet, utan dess lustkoordinater." (ibid). Tolkning: det urskilda andra, förloras i det ögonblick hon förnims av subjektet. Hon blir givetvis tillgänglig som sinnesintryck, men någonting hos den andre blir förlorat, oåtkomligt för subjektet. Är då subjektets 'riktning' en riktning mot sökandet av det förlorade andra?
Jag slutar där för idag. Det finns givetvis mycket mer att ta upp, men jag väntar tills någon hoppar in i diskussionen. Skriver jag något vettigt? Det vore intressant att veta. Jag känner mig väldigt vilsen i texten just nu, samtidigt som den är intressant och givande.
"Kapitel 4-5. Das Ding [I-II]."
I dessa två kapitel resonerar Lacan kring begreppet 'das Ding' som han hämtar ifrån Freud, men som tycks modifieras en hel del i Lacans tolkning. Vad som står på spel är människans perception, hennes varseblivning, hennes tolkning av den verklighet som är tillgänglig för henne genom sinnena. Hos Lacan är individens varseblivning av verkligheten högst selektiv och subjektiv. Han skriver:
"Ändå möter vi föreställningen om en grundläggande subjektivering av yttervärlden - det finns något som sållar och sorterar på ett sådant sätt att människan inte uppfattar realiteten - åtminstone inte i dess naturliga och spontana tillstånd, utan enbart i utvalda former. Människan förhåller sig till utvalda delar av realiteten." (s. 67.).
Vad är det då som sållas bort och vad sållas inte bort? Här blir das Ding intressant (på svenska typ, Tinget). Tinget är någonting som når subjektet i hennes första möte med det som antas vara det radikalt andra - den andre människan. "Das Ding är det element som ursprungligen urskildes av av subjektet när det erfor Nebenmensch, såsom något till sin natur främmande[...]." (s. 73.) Det bör påpekas att Lacan ser mötet med 'den andre människan' som ett grundläggande konstituerande element för det enskilda subjektet. Citatet är tvetydigt! Lacan fortsätter: "Här stöter vi på en fundamental klyvning i realitetsuppfattningen[...]." (ibid). Vad tycks röra sig om är alltså att realitetsuppfattningen - vår själva varseblivning av "verkligheten" - klyvs itu genom att subjektet ser någonting i Nebenmensch, alltså den andre människan, grannen. Vad det kan röra sig om är lite oklart, men säkert är att subjektets förhållande till sig själv och till andra människan aldrig förblir densamme efter att ha blivit sedd av den andre, eller att själv ha sett den andre. Den andre framträder som ett för subjektet konstituerande element - subjektets identitet, självuppfattning, ideal - allting konstitueras delvis av 'den andre'.
"All rörelse från subjektets sida riktar in sig kring detta Ding i dess egenskap av Fremde, främmande och emellanåt till och med fientligt, i alla händelser som den första utvändigheten. Antagligen är det en rörelse vars syfte är att kontrollera och finna referenspunkter - men i förhållande till vad? I förhållande till subjektets begär[...]. Inget annat än för att erbjuda referenspunkter till denna värld av önskningar och förväntningar som riktar sig mot allt som kan komma till användning för att nå fram till das Ding." (s. 74.)
Här blir det riktigt lurigt. Låt oss försöka bena ut det lite grann: ställa upp något slags schema. Subjektet riktar sig mot Tinget - det främmande Tinget. Varför riktar sig subjektet mot Tinget? För att finna referenspunkter som skall peka mot subjektets egna begär, önskningar och förväntningar. Å ena sidan verkar det som att subjektet vill finna hållpunkter i 'verkligheten' som skall kunna säkra det egna begäret (t.ex. objekt, förnimmelser, individer som skall tillfredsställa subjektets begär.), å andra sidan verkar det som att begäret är en nyckel, ett medel för subjektet att nå fram till detta Ting. Det är oklart för mig vilket håll det börjar. Om Tinget är medel för tillfredsställelse av begären, eller om begären är medel för att nå Tinget. Kopplingar kan förresten dras till Kant och 'tinget i sig'. Är det ett 'ting i sig' som begären kan utgöra medel att nå? Att vi endast kan nå verklighetens sanning genom ett bejakande av våra begär.
Låt oss koppla samman denna senaste tankegång med det jag citerade i början av posten. Lacan talade om subjektets urskiljande av den främmande 'andre'. Om vi sätter samman dessa två citat och tankegånger: är 'den andre' det 'Ting' som våra begär är medel för att nå? Eller är den urskilda 'andre' ett medel för begärens tillfredsställande? Lacan talar om att: "[...] das Ding, i egenskap av subjektets absolut Andra, som det gäller att återfinna. Man återfinner det på sin höjd som en saknad. Man finner inte objektet, utan dess lustkoordinater." (ibid). Tolkning: det urskilda andra, förloras i det ögonblick hon förnims av subjektet. Hon blir givetvis tillgänglig som sinnesintryck, men någonting hos den andre blir förlorat, oåtkomligt för subjektet. Är då subjektets 'riktning' en riktning mot sökandet av det förlorade andra?
Jag slutar där för idag. Det finns givetvis mycket mer att ta upp, men jag väntar tills någon hoppar in i diskussionen. Skriver jag något vettigt? Det vore intressant att veta. Jag känner mig väldigt vilsen i texten just nu, samtidigt som den är intressant och givande.
