midnattsfunderingar

“I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Allt är gjordt genom det, och det förutan är intet gjort, som är gjordt. I det var lifvet, och lifvet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, men mörkret begrep det icke”. (Joh 1:1-5 ur Erik Benelius översättning av NT från Vulgatas latinska text, vilket utgör den text som Thomas arbetar med).

Thomas av Aquinos (1225-1274 e.Kr.) majestätiska kommentar till Johannesprologen (Joh 1:1-18) föreligger nu i svensk översättning från 2015. Att en av kyrkohistoriens främsta teologer – om inte den främsta – nu finns tillgänglig i modern spr svensk spåkdräkt, och därtill med en skrift av detta rykte och kaliber, är bara att glädja sig över. Det är skralt med översättningar till svenskan, detta är kanske den första betydande utgivningen. I förordet citerar översättaren Erik Persson två kommentarer, som antyder magnituden av den skrift vi har att göra med, vilka båda tas med här i belysande syfte. Det första är av den thomistiske filosofen Josef Pieper och lyder: “kommentaren till Johannesprologen (“I begynnelsen var Ordet”) - vilken med skäl kan kallas den mest storstilade formuleringen av Logosläran som finns i den västerländska teologin”, och det andra av Thomas' levnadstecknare James Weisheipl: “Among all of Thomas's writings on Scripture none surpass the lectura on John's gospel.”

Johannesprologen (Joh 1:1-18) gäller för att vara en av de mest förtätade, mångbottnade och suggestiva textpassager som den skrivna litteraturens historia innehåller. Passagen uppenbarar sig som med bara ett par rader lyckas fånga in och uttrycka någonting av världens mysterium samtidigt som dess gåtfullhet består. Texten väver samman en lång rad av poetiska, filosofiska och religiösa uttryck, där mottagaren aktfullt får börja nysta i språkets garn för att få syn på dess olika skikt. Den som lyssnar till ordens klang möts av ett (till avsikten) gudomligt uttryck som både visar sig, men också döljer sig för vår blick och undandrar sig vår förståelse. "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." (Joh 1:1) Prologen förkunnar att Ordet (logos) är vår världs skapelse – Ordets framträdande skapar ett ljusets skeende som frambringar den värld vi lever i. Det finns en magnetism kring denna inledning till det fjärde evangeliet - Johannesevangeliet - som lockat kristna teologer till städigt nya tolkningar.

Thomas har samlat allt sitt vetande, hela sin teologiska begåvning inför denna minutiösa utläggning av den fascinerande, gåtfulla och viktiga inledningen till Johannesevangeliet. På ungefär 200 sidor brer han ut sig, över en prolog som i sig självt knappt fyller ett helt bibeluppslag. Författaren genomför en slags vers för vers, ord för ord analys, och lyckas därigenom urskilja en mängd olika betydelseskikt i prologen, samtidigt som helheten aldrig försvinner ifrån hans blickfång: Det är, ytterst sett, en text om Gud och Jesus och deras inbördesförhållande, om människan och hennes plats i skapelsen; Thomas skriver att evangelisten Johannes "avser i denna bok specifikt att föra oss in i kunskapen om Skaparen själv" (s. 68). Det är karaktäristiskt för Thomas sätt att bearbeta texten, att han inför varje ord, vers eller fråga som passagen ställer, ritar upp ett antal möjliga vägar tolkningen kan gå, för att därefter behandla dem i tur och ordning.

Att lägga ned så mycken möda på blott 18 verser kan i förstone verka överdrivet. Men för Thomas utgör Johannesprologen nyckeln till en grundläggande förståelse av hur världen fundamentalt sett är funtad: den delger läsaren världens “när”, dess “hur”, dess “vad” och dess “varför”. Johannes har haft tydliga avsikter med sitt evangelium. Prologen förtäljer, som en följd av ovanstående, två saker av djupgående betydelse: Guds och skapelsens ontologi (hur det gudomliga varat ytterst sett är beskaffat), och kristendomens epistemologi (hur människan kan få kunskap om detta gudomliga vara). Evangelisten Johannes framställer, för Thomas, den teologiska grunden av övriga evangelier. De tidiga kristna, exempelvis kyrkofadern Athanasios, refererar ofta till Johannes som “Teologen”. Denna syn på Johannes delar Thomas. Han skriver: "Notera även skillnaden i det tidigare sagda mellan Johannes och de andra evangelisterna, nämligen hur mycket värdigare han börjar sitt evangelium. Ty dessa förkunnar Kristus, Guds Son, som född i tiden. "När Jesus var född i Betlehem" (Matt 2:1). Men Johannes säger att Han har varit till från evighet: "I begynnelsen", säger han, "var Ordet"." (s 58).

Thomas' storslagna syntes av förnuftsmässigt resonerande och trosmässiga bekännelse är en fröjd att läsa, där han ständigt liksom förmår utvidga gränsen för vår förståelse av passagen; det finns inte ett betydelseskikt i prologen, inte ett ords dolda grammatikaliska funktion, inte ett ords poetiska klang som undgår hans inkännande och varsamma hand. Thomas belyser och sammanför textens väv av allusioner och metaforer till en enhet. Han genomför sin analys genom att handskas med ordens bokstavliga betydelser, med deras grammatiska funktioner, med deras funktion som delar av en större helhet. Ett klargörande exempel är hur Thomas stringent förstår och analyserar prologens första vers:

“Även detta måste beaktas att det sägs 'Ordet var', vilket är förflutet tempus imperfektum, och detta synes vara högst passande för att beteckna eviga ting, om vi betänker tidens och de timliga tingens natur. Det som är futurum, det finns ännu inte aktuellt, men presens finns aktuellt, och genom detta att det är aktuellt närvarande betecknas inte att det har varit: Men förflutet perfektum betecknar att något har existerat och att det nu är avslutat och inte längre finns, medan förflutet imperfektum betecknar att något har varit och att det ännu inte är avslutat och inte upphört att finnas till, utan ännu finns kvar.” (s. 36).

Många har både före och efter Thomas menat att det är omöjligt för människan att nå kunskap om det gudomliga, eftersom det överstiger gränserna för hennes förstånd. Detta är en klassisk tvistefråga inom teologin. Inte så Thomas. Det är hans fasta övertygelse att människan - enligt Bibeln skapad till Guds avbild - inom sig bär någonting av en förmåga till att förstå och begripa det gudomliga. Detta blir tydligt i hans eleganta analys av vers 4, som lyder: "I det var lifvet, och lifvet var människornas ljus.". (Joh 1:4) Thomas' utläggning lyder i korthet såhär: “Ty före Ordets inkarnation var de mänskliga själarna oförmögna att skåda det gudomliga ljuset i sig själv, vilket upplyser varje rationell natur, och därför, för att Det lättare skulle kunna urskiljas och kontempleras av oss, omhöljde Det Sig med vårt kötts moln [...].”

Detta sista stycke, den särpräglade tanken om att ljus är någonting människan är delaktig i, är klargörande för hans förståelse av Johannes-prologen och sedermera hans syn på kristendomen i stort. Ordets människoblivande, som är Jesus' framträdande, gjorde någonting med människan. Det var inte blott ett framträdande som vilket som helst, som lämnat människan oberörd och likgiltig inför det. Det var, enligt Thomas, ett framträdande som skapade en människans delaktighet i ett ljus, en delaktighet som alstrat en förmåga hos människan att tänka vissa tankar och känna vissa känslor. Hon har genom detta gudsskådande - som Thomas kallar det - fått "kunskap om sanningens själva begrepp".

Detta betyder att vissa filosofiska, religiösa, moraliska begrepp har installerats i människans medvetande, gemom "ljusets delaktighet". Livsvägar har stakats ut, som på för hand inte var givna. Det är denna delaktighet och sedermera förmåga, som är anledning till att människan förmår reflektera över olika etiska förhållningssätt, och därtill att hon kan förändra sitt eget beteende. Detta sådda frö i människan, med hennes inneboende förmåga till gudomligt skådande – genom delaktighet i ljuset – berör henne på hennes allra mest grundläggande plan: den sätter människan i ett tillstånd av “blivande”: hon kan ta till sig och anpassa sig i filosofiska och etiska avseenden, på grund av denna delaktighet, på grund av att dessa filosofiska, religiösa och etiska begrepp installerats i hennes medvetande. Det finns en klar parallell här till den fint uttrycka tanken som är vanlig hos kyrkofäderna, att “Gud blev människa för att människan skulle bli lik Gud”. I sin utläggning av vers 5: “Och ljuset lyser i mörkret, men mörkret begrep det icke.” (Joh 1:5) skriver han: “För det första kan vi fatta “mörkret” som en naturlig brist och det i det skapade förståndet. Ty så förhåller sig förståndet till det ljus som evangelisten här talar om, såsom luften förhåller sig till solens ljus, ty, fastän luften kan motta solljuset, är det likväl, betraktat för sig själv, mörker. Och i enlighet med denna betydelse gäller: “ljuset”, d.v.s. detta liv, som är människornas ljus, “lyser i mörkret”, nämligen i de skapade själarna och sinnena, genom att alltid upplysa alla [...].”

Thomas ser här “ljuset” som det “verktyg” (ett ord som egentligen är för profant i sammanhanget) varigenom människan ställs i detta blivande. Genom Ordets uppenbarande ställs människan inför någonting radikalt nytt: människan står inför möjligheten att följa detta ljus, att låta sig omformas av det och på nytt ställa sig i tillblivelsens process. Det är detta – enligt min uppfattning - Paulus syftar till i Efesierbrevet: “Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.” (Ef 4:22-24) I och med Ordets uppenbarande och människans deltagande i ljuset ställs hon inför denna nya öppning där rummet för en ny människa tar sin boning. Det är här framställningen förlorar viss skärpa i tydlighet: Thomas framhåller att Ordets inkarnation gjort den mänskliga själen förmögen “att skåda det gudomliga ljuset i sig själv”. Samtidigt vidhåller Thomas att människans föreställning om Gud aldrig kan vara helt fullständig: Gud är alltid närvarande i varat, likafullt är Gud alltid det frånvarande i vår varseblivning, det som aldrig helt kan nås av det det mänskliga ögat eller uttömande beskrivas av språket. “Att ingen skapad föreställning återger den gudomliga essensen, är uppenbart, ty intet ändligt kan återge något oändligt såsom det är [...].” Detta tvetydiga terminologiska bruk försätter framställningen i visst dunkel (“människan kan skåda det gudomliga ljuset”, men inte “se den gudomliga essensen”). Detta skänker också nytt ljus åt den auktoritet Thomas ger Johannes: om det är så att människan aldrig helt förstå Gud, hur kan det då komma sig att evangelisten Johannes kan berätta om så svårfångade fenomen som Guds ontologi och kristendomens epistemologi? Utan att röra sig mot alltför stor anakronism (att förebrå en medeltida författare utifrån ett modernt textkritiskt perspektiv) kan det konstateras att Thomas delger inte en sådan reflektion, och hans uppmärksamma öga för textens detaljer bygger troligen på denna oemotsägbara auktoritet som okritiskt tillskrivs Johannes.

Det är också tydligt att Thomas verkar i en katolsk tradition, där just traditionen är av oöverskattbar betydelse. Paulus och kyrkofäderna är närvarande genom hela framställningen, där han konsulterar dem för synpunkter på texten (det vill säga på Johannes-prologen). Också Gamla testamentets profeter, Job och Psaltaren för Thomas återkommande samtal med. Deras vägledning är lika ofta av resonerande, som den är av auktoritativ art: har Paulus skrivit någonting som antyder eller vägleder en viss tolkning, är det påfallande ofta denna tolkning som gäller också för Thomas. Vi kan bara hoppas att en utgivning som denna, kommer att följas av ytterligare någon.