Om mångfalden inom tidig kristendom och förhållandet mellan det "judiska" och "icke-judiska".
"Om vi vänder blicken till de kristustroende judarnas relation till andra judar, vilka inte accepterade Jesus som Messias, finner vi att den rabbinska judendomen i senantiken kom att få en allt större betydelse för utvecklingen. De kristustroende judarna, vilka från början rörde sig bland andra judiska grupper, av vilka ingen dominerade judiskt liv, kom med den rabbinska judendomens allt starkare dominans att bli alltmer marginaliserade. Det har varit vanligt i tidigare forskning att datera denna utveckling till 100-talet, och ibland ännu tidigare. Idag menar en växande majoritet forskare att rabbinismen inte kom att dominera judiskt liv förrän tidigast på 400- eller 500-talet; vissa menar att det skedde än senare (jfr Schwartz 2001). Det står under alla omständigheter klart att den rabbinska judendomens dominans i judiska sammanhang på olika sätt var kopplad till den (icke-judiska) kristendomens segertåg i det romerska riket (jfr fig. 5.3 ovan, B och C). Rabbinismen erbjöd en vital och från kristendomen tydligt avgränsad judendomstolkning, vilken stärkte judisk identitet i en tid då judar blev alltmer utsatta och marginaliserade i (det kristna) samhället, bl.a. genom anti-judisk lagstiftning på 400- och 500-talet. Styrkan i den rabbinska judendomen visas inte minst av att denna judendomsform fick sin fortsättning i samtliga av de mest inflytelserika judendomstolkningarna idag (ortodox, reform och konservativ judendom).
Dateringen av de processer som ledde både till att (icke-judisk) kristendom blev statsreligion i det romerska riket och till den rabbinska judendomens dominans inom judisk tro och liv är alltså avgörande för hur vi förstår utvecklingen av de kristustroende judarnas situation. När rabbinismen blir dominerande får andra judiska grupper, inklusive kristustroende judar, helt enkelt inte plats. Men om den kristuscentrerade judendomen kom att marginaliseras i relation till den icke-judiska kristendomen på ett relativt tidigt stadium, innebar detta inte att den förde en tynande tillvaro, än mindre att den försvann. Detta har förmodligen att göra med bristen på en dominerande (rabbinsk) judendomstolkning så sent som på 300-talet. [...]. Så länge judendomen saknade en dominerande tros- och livstolkning kan dessa varianter av kristen judendom till viss del ha ansetts vara uttryck för en judisk tro, även om bristen på tydlighet i fråga om den etniska aspekten säkerligen utgjorde ett betydande problem. När judendom kom att definieras som rabbinsk judendom var detta av naturliga skäl inte längre möjligt. [...]. Kristendom hade kommit att bli liktydig med icke-judisk kristendom, och judendom hade samtidigt blivit ekvivalent med rabbinsk judendom. Så ser vi hur modern judendom och kristendom i senantiken föds som separata och autonoma religioner. Deras tillblivelse förutsatte den kristuscentrerade judendomens, likaväl som många andra judisk och kristna gruppers, sorti från historiens scen." (Anders Runesson, Jesus och de första kristna: inledning till Nya Testamentet, Verbum 2006, s. 329-331).
Dateringen av de processer som ledde både till att (icke-judisk) kristendom blev statsreligion i det romerska riket och till den rabbinska judendomens dominans inom judisk tro och liv är alltså avgörande för hur vi förstår utvecklingen av de kristustroende judarnas situation. När rabbinismen blir dominerande får andra judiska grupper, inklusive kristustroende judar, helt enkelt inte plats. Men om den kristuscentrerade judendomen kom att marginaliseras i relation till den icke-judiska kristendomen på ett relativt tidigt stadium, innebar detta inte att den förde en tynande tillvaro, än mindre att den försvann. Detta har förmodligen att göra med bristen på en dominerande (rabbinsk) judendomstolkning så sent som på 300-talet. [...]. Så länge judendomen saknade en dominerande tros- och livstolkning kan dessa varianter av kristen judendom till viss del ha ansetts vara uttryck för en judisk tro, även om bristen på tydlighet i fråga om den etniska aspekten säkerligen utgjorde ett betydande problem. När judendom kom att definieras som rabbinsk judendom var detta av naturliga skäl inte längre möjligt. [...]. Kristendom hade kommit att bli liktydig med icke-judisk kristendom, och judendom hade samtidigt blivit ekvivalent med rabbinsk judendom. Så ser vi hur modern judendom och kristendom i senantiken föds som separata och autonoma religioner. Deras tillblivelse förutsatte den kristuscentrerade judendomens, likaväl som många andra judisk och kristna gruppers, sorti från historiens scen." (Anders Runesson, Jesus och de första kristna: inledning till Nya Testamentet, Verbum 2006, s. 329-331).
