Anmärkningar till Captain Fantastic (2016)
Jag såg den för några dagar sedan. Den handlar om en egensinnig familj med i politiskt avseende radikala vänsterböjelser som valt att leva i vildmarken i staten Washington. Ganska bra, tycker jag, även om jag inte håller med många av de tidigare omdömen som jag hört dryftas om den. Filmen uttrycker inget stenhårt ifrågasättande av ett modernt stadslivssamhälle. Om filmen försöker med det lyckas den inte fullt ut. Visst finns där kritik, men den är knappast vattentät. Ta scenen när fadern i familjen blir anklagad för att hans barn blir utan skolgång, varefter han försöker överbevisa sina anklagare om att hans barn är mer skolade än deras genom att ställa frågor till sina respektive deras barn om den amerikanska konstitutionen. Det behöver inte säga särskilt mycket att två slumpmässigt valda barn har lärt sig mindre än barn till en högst beläst, samhällsmedveten och engagerad far. Vilken familj vi föds in i, vilket sammanhang vi växer upp i, spelar minst lika mycket stor roll till vilken bildning vi får med oss från uppväxten som vilken skola vi går i.
Men jag skulle vilja säga att filmen i första hand inte försöker att uttrycka sådant samhällsifrågasättande. I själva verket arbetar filmen på två nivåer. Den första, enklare nivån uttrycker sådant samhällsifrågasättande. Här förmedlas en ganska tröttsam och sliten uppfattning om att livet i naturen är det enda sanna, verkligt mänskliga livet, medan livet i staden är ett hycklat, falskt, omänskligt liv. Filmen framhäver de skarpa skillnaderna mellan det rena naturlivet, som familjen tar del av när de klättrar i höga berg eller jagar och äter vilt till middag, och det liv de får ta del av när de tar in på ett snabbmatsställe med "hamburger and french fries" – som om förhållandet mellan natur och stadsliv vore så enkelt, så banalt, som skillnaden mellan att få ta del av färskt dricksvatten från naturens egna källor och att dricka en burk Cola, "poisoned water" som fadern säger. En dräpande bild, visst, men också ytlig. Att jämföra någontings bästa med ett annats sämsta – knappast lyckad retorik.
Det är den andra nivån som är den viktigare och mer spännande i filmen. På denna nivå visar filmen hur svårt det är att verkligen försöka leva ett liv oberoende av alla andra människor, hur svårt det är att förverkliga sitt ideal om en mot tillvaron och sig själv sannfärdig existens. Oavsett om vi köper faderns (filmens?) bild av en sannfärdig existens eller inte (jag gör det inte) lider vi med honom när vi ser att hans kamp att upprätthålla detta slags liv är så svårt. Vare sig han vill det eller inte är han bunden till det samhälle som han lämnat, som han avskyr, som han vill skona sina barn ifrån. Hans livskamrat har tagit livet av sig och hennes föräldrar vill att hon skall begravas, inte kremeras som hon och han ville. Han dras in i en tvist med dem, de föräldrar som också vill ta över vårdnaden av barnen efter moderns död. Hennes föräldrar spelar rollen av samhällets röst, som med sina nästan obetvingliga nät försöker att fånga in alla avstickare, alla som avsvär sig samhället och dess både privilegier och tvång och skyldigheter.
Det här är inte en film om att ett liv i naturen banar väg för ett sannfärdigare och enklare liv. Den visar snarare hur ofrånkomligt insnärjda vi är i samhället hur fritänkande vi än vill och tror oss vara. Mot slutet av filmen ger fadern upp sin kamp. Hans "nederlag" uppenbaras för tittaren i scenen när han rakar av sig sitt skägg, sitt vilda och barbariska skägg. Familjen skaffar ett boende vid bebyggelsen och barnen börjar att gå i skolan. Men frågan är om detta är ett nederlag för honom. Slutet är tvetydigt. Vilken är stämningen under den sista scenen vid frukosten innan skolbussen kommer? Jag tror att de är på väg mot nya äventyr, men på annan mark.
3/5.
Men jag skulle vilja säga att filmen i första hand inte försöker att uttrycka sådant samhällsifrågasättande. I själva verket arbetar filmen på två nivåer. Den första, enklare nivån uttrycker sådant samhällsifrågasättande. Här förmedlas en ganska tröttsam och sliten uppfattning om att livet i naturen är det enda sanna, verkligt mänskliga livet, medan livet i staden är ett hycklat, falskt, omänskligt liv. Filmen framhäver de skarpa skillnaderna mellan det rena naturlivet, som familjen tar del av när de klättrar i höga berg eller jagar och äter vilt till middag, och det liv de får ta del av när de tar in på ett snabbmatsställe med "hamburger and french fries" – som om förhållandet mellan natur och stadsliv vore så enkelt, så banalt, som skillnaden mellan att få ta del av färskt dricksvatten från naturens egna källor och att dricka en burk Cola, "poisoned water" som fadern säger. En dräpande bild, visst, men också ytlig. Att jämföra någontings bästa med ett annats sämsta – knappast lyckad retorik.
Det är den andra nivån som är den viktigare och mer spännande i filmen. På denna nivå visar filmen hur svårt det är att verkligen försöka leva ett liv oberoende av alla andra människor, hur svårt det är att förverkliga sitt ideal om en mot tillvaron och sig själv sannfärdig existens. Oavsett om vi köper faderns (filmens?) bild av en sannfärdig existens eller inte (jag gör det inte) lider vi med honom när vi ser att hans kamp att upprätthålla detta slags liv är så svårt. Vare sig han vill det eller inte är han bunden till det samhälle som han lämnat, som han avskyr, som han vill skona sina barn ifrån. Hans livskamrat har tagit livet av sig och hennes föräldrar vill att hon skall begravas, inte kremeras som hon och han ville. Han dras in i en tvist med dem, de föräldrar som också vill ta över vårdnaden av barnen efter moderns död. Hennes föräldrar spelar rollen av samhällets röst, som med sina nästan obetvingliga nät försöker att fånga in alla avstickare, alla som avsvär sig samhället och dess både privilegier och tvång och skyldigheter.
Det här är inte en film om att ett liv i naturen banar väg för ett sannfärdigare och enklare liv. Den visar snarare hur ofrånkomligt insnärjda vi är i samhället hur fritänkande vi än vill och tror oss vara. Mot slutet av filmen ger fadern upp sin kamp. Hans "nederlag" uppenbaras för tittaren i scenen när han rakar av sig sitt skägg, sitt vilda och barbariska skägg. Familjen skaffar ett boende vid bebyggelsen och barnen börjar att gå i skolan. Men frågan är om detta är ett nederlag för honom. Slutet är tvetydigt. Vilken är stämningen under den sista scenen vid frukosten innan skolbussen kommer? Jag tror att de är på väg mot nya äventyr, men på annan mark.
3/5.
