midnattsfunderingar

"Gamla testamentets religion hade med skriftprofetismen nått sin kulmen. Mose och profeterna hade inristat i människornas hjärtan absoluta krav, obekymrade om mänsklig begränsning: de fordrade icke vad som kan göras, utan vad som måste göras. Profeterna nöjde sig icke med att visa livets väg, de ville visa livets mål. De brydde sig icke om dagens allom synliga frågetecken; de sökte tillvarons dolda mening. Aningsfullt siade de om den ändpunkt till vilken vår jordeväg leder, skall leda, om slutmålet i det historiska skeendet. Profetens verksamhets fält var ej politik, ej vad man med ett nutida ord kallar »det möjligas konst«; hans rop på människan syftade att – någon gång i tiden – möjliggöra det omöjliga. Den mark, på vilken profeten stod, var ej den egna tidens verklighet, utan det av alla tider åtrådda ideella tillståndet, den eskatologiska öververklighet, messianismen, som han trodde på och som han ville hjälpa till att skapa. Den profetiska förkunnelsen innebär ett program på mycket lång sikt, ett program som fordrar ihärdig förberedelse och en utveckling, som ödesbestämt går framåt. Profeten kräver obetingad rättvisa – detta dominerande krav är gemensamt för hela skriftprofetismen. Profeten fordrar ödmjuk lydnad, fredlig samlevnad, allfamnande människokärlek; han vill fostra till sedlig renhet, till hjärtats sannfärdighet, båda stegrade till det högsta – till fullkomlighet, till helighet. Över prästernas kultiskt organiserade religion reser profetismen en ideell religion, som skall förverkligas »i tidernas fullbordan«, såsom all utvecklings ändpunkt och höjdpunkt. Denna ideella religion är ej »inlärt människobud«, ej kultövning, ej inristad på tavlor; den är omedelbar gudsupplevelse (Daat-Eloshim), den är verksam människokärlek (Chessed), den är inristad i hjärtat (Hos 6:6; Jer. 31:33).

På denna grund vilar talmudismen, här ha vi att söka dess rot. Profetism och fariseism äro ej motsatser, utan utvecklingsstadier. »Senjudendom« är en vilseledande beteckning, i den mån den har en biton av senilitet, andlig avtyning och försvagad skaparkraft. Den rabbinska fromheten är i grunden en levande fortsättning av den profetiska religionen. Talmudismen möjliggör den inre förberedelse och utveckling, som en gång i tiden skola leda till det av profeterna utstakade slutmålet." (Marcus Ehrenpreis, Talmud. Fariseism och urkristendom (Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1933) s. 9-11.