Joseph Ratzinger om sin metodiska ansats.
"Allt detta vill jag så gott jag kan ta upp och trots allt göra försöket att beskriva evangeliernas Jesus som den verklige Jesus, den »historiske« Jesus i egentlig bemärkelse. Jag är övertygad om - och jag hoppas att också läsaren kan se det - att denna gestalt är mycket mera logisk och även historiskt sett mycket mera begriplig än alla de rekonstruktioner som vi under de senaste årtiondena fått möta. Jag tror att just denne Jesus - han som är evangeliernas Jesus - är en historiskt meningsfull gestalt, som stämmer med det vi vet från historien.
Bara om det verkligen har skett något ovanligt, om Jesu gestalt och ord radikalt har överskridit genomsnittet av alla människors förhoppningar och förväntningar, bara då kan man förklara varför han korsfästes och den enorma verkan hans gestalt har haft och fortfarande har. Redan omkring 20 år efter Jesu död finner vi i Filipperbrevets stora Kristushymn (Fil 2:6-11) en fullt utvecklad kristologi, i vilken det om Jesus sägs att han var jämlik Gud, men att han avstod från allt, blev en människa, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset, samt att han nu skall äras och tillbes i hela världsalltet. Detta var det enda sätt som anstod Jesus och som Gud hade förkunnat hos profeten Jesaja (Jes 45:23).
Den kritiska forskningen ställer med rätta frågan: Vad hände under de 20 åren efter Jesu korsfästelse? Hur kom man fram till denna kristologi? Det som anonyma församlingar åstadkom, vilkas talesmän man försöker finna, förklarar i själva verket ingenting. Hur kunde obekanta kollektiva storheter vara så fyllda av skaparkraft? Hur kunde de äga en så stark övertygelsekraft och genomdriva sina åsikter? Är det inte också ur historisk synvinkel mycket mera logiskt att det stora sker i själva början och att Jesu gestalt i själva verket sprängde alla kategorier, som man dittills hade förfogat över och alltså bara kunde förstås utifrån Guds hemlighet? Att tro att Jesus verkligen var Gud och människa och att han ville lära människorna detta genom att hölja det i liknelser och trots detta omisskännligt ge det till känna, det överskrider den historiska metodens möjligheter." (Joseph Ratzinger, Jesus från Nasaret del ett, s. 16).
Bara om det verkligen har skett något ovanligt, om Jesu gestalt och ord radikalt har överskridit genomsnittet av alla människors förhoppningar och förväntningar, bara då kan man förklara varför han korsfästes och den enorma verkan hans gestalt har haft och fortfarande har. Redan omkring 20 år efter Jesu död finner vi i Filipperbrevets stora Kristushymn (Fil 2:6-11) en fullt utvecklad kristologi, i vilken det om Jesus sägs att han var jämlik Gud, men att han avstod från allt, blev en människa, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset, samt att han nu skall äras och tillbes i hela världsalltet. Detta var det enda sätt som anstod Jesus och som Gud hade förkunnat hos profeten Jesaja (Jes 45:23).
Den kritiska forskningen ställer med rätta frågan: Vad hände under de 20 åren efter Jesu korsfästelse? Hur kom man fram till denna kristologi? Det som anonyma församlingar åstadkom, vilkas talesmän man försöker finna, förklarar i själva verket ingenting. Hur kunde obekanta kollektiva storheter vara så fyllda av skaparkraft? Hur kunde de äga en så stark övertygelsekraft och genomdriva sina åsikter? Är det inte också ur historisk synvinkel mycket mera logiskt att det stora sker i själva början och att Jesu gestalt i själva verket sprängde alla kategorier, som man dittills hade förfogat över och alltså bara kunde förstås utifrån Guds hemlighet? Att tro att Jesus verkligen var Gud och människa och att han ville lära människorna detta genom att hölja det i liknelser och trots detta omisskännligt ge det till känna, det överskrider den historiska metodens möjligheter." (Joseph Ratzinger, Jesus från Nasaret del ett, s. 16).
