midnattsfunderingar

Becketts sista skrivna romanverk är en märklig sak. I igenkännlig beckettsk anda berättas romanen av en person som ligger i gyttjan och krälar sig framåt, i sida efter sida. Om denne får vi inte veta särskilt mycket, i varje fall inte med avseende på faktorer vi vanligen anser relevanta för att beskriva en individ. Ibland stöter den krälande personen på någon annan krälande person (vilka går under namnen Pim, Pem, Bom, Bem, Krim och Kram), där de växelvis pucklar på varandra, såsom deras tillvaros ömsesidiga enda mening. På många sätt är det en omöjlig bok: handlingen är oansenlig (knappt någonting händer) och ingenting utvecklas. Än mer anmärkningsvärd är själva formen: "romanen" (om man nu kan kalla den det) består av ett antal till varandra ihoplagda nästintill obegripliga fragment, där berättaren underlåtit att överhuvudtaget använda sig av kommatecken eller punkter. Enligt berättaren omges denne av ytterliggare 999 999 krälare, vilka enligt ett sinnrikt utstuderat schema i omgångar stöter på varandra där den ene axlar rollen som offer och den andre som bödel – och vice versa. Beckett skriver: "om man tar i betraktande att vi visserligen i egenskap av bödlar har intresse av att hålla oss stilla men att vi däremot i egenskap av offer har intresse av att ge oss iväg". Schemat är konstruerat så att varje person alltid antingen skall vara i rollen som bödel eller offer. Det vore tragiskt, menar berättaren, om schemat skulle avbrytas: "eller också hejdar man den medan förflyttningarna äger rum och i så fall kommer visserligen alla i åtnjutande av ensamhet men inte av rättvisa eftersom den som förflyttar sig och som livet är skyldigt ett offer aldrig kommer att få något offer mera lika litet som den som ligger ensam och övergiven någonsin kommer att få den bödel livet är skyldigt honom"

 

I dessa fragment framträder ett spänningsförhållande mellan det uttryckslösa och det uttrycksfulla; det uttryckslösa som satsens själva mening; det uttryckslösa såsom en gestaltning för den reduktionism Beckett utsätter människan för – hon skall avklädas alla saker och alla karaktäristika vi vanligen uppfattar henne genom; faktiska egendomar såsom kläder, sociala beteenden, vårt av de sociala normerna reglerade tal, sysselsättningar, hopp och drömmar. Tar vi ifrån individen allt detta får vi en människa som "mumlar i dyn" (som Beckett skriver).

 

Vem är det då som står för denna sinnrika bödel/offer-konstruktion, som skapat det meningssystem Pim, Bom, Bem, Pem och övriga lever efter? Den i dyn liggande berättaren spekulerar om att det måste vara någon med "exceptionella krafter" eller också någon med "otaliga medhjälpare under hans order". Denna varelse som tillskrivs ett "minimum av intelligens utan vilket det vore ett öra som vårt och denna sällsamma omsorg om oss som man inte finner bland oss och önskan och medlen att anteckna som vi inte har". Jag tolkar det som att denne sinnrike och intelligente konstruktör är Gud. Gud som utöver intelligensen också har "denna sällsamma omsorg om oss". Det är enkelt att läsa detta som en sarkastisk spottloska (från Becketts sida, inte från berättaren) mot föreställningen om en allsmäktig och allomhändertagande Gud Fader. Den ende Gud Beckett känner till är dyns herre. Naturligtvis tror berättaren och övriga gestalter på Gud – Gud är "vår rättvisa". Jag kan inte hålla mig för skratt.

 

Själv uppfattar jag verket som en naturlig fortsättning på den mästerliga genombrottstrilogin han skrev under 50-talet (Molloy/Malone dör/Den onämnbare); reduktionismen i Hur det är fullföljer den människans avskalning som påbörjas i nämnda tre verk. I Molloy (1951) följer läsaren en person som är en karaktär i konventionell mening, med en någorlunda begriplig berättelseintrig. I Den onämnbare (1953) återstår ingenting annat av individen än en ändlöst malande röst, som förtvivlat försöker ge språk åt människans obegripliga tillvaro, (hennes "utkastadhet" för att tala med Heidegger). I Hur det är har till och med språket brutits ned, det är fragmentariskt och obegripligt, inte ens berättaren själv tror på det den själv säger – talet är bara "mumlande i dyn". Den bärande filosofiska tankegången här är en uppgörelse med – och en attack på – det självsäkra Cartesianska subjektet (som efter tvivlet på den egna existensen funnit sin hållpunkt i medvetandet). Beckett gestaltar ett jag (och därmed ett medvetande) i fullständig upplösning med en, som en följd därav, identitet i spillror (berättaren vet inte varifrån den egna tanken kommer, den hör bara inifrån kommande "röster" i plural). Det är ett medvetande som stammar sig fram, vilset och förvirrat, med "dyn" och "mörkret" som enda hållpunkter i tillvarons vanskliga belägenhet. Nästa steg skulle vara att sluta tala överhuvudtaget, det uppgivna kapitulerandet inför det faktum att inget prat tycks finna en hållbar förbindelse till verkligheten eller till mening i allmänhet. Nästa steg vore tystnaden.

 

Själva läsupplevelsen kan betecknas som en dialektik mellan olust och igenkänning, vilket väl är därför som berättelsen berör en i sådan hög grad. Läsaren inser, trots ett första förträngningsförsök under läsningen, att också hon ligger i dyn, och ömsom väntar på att bli offer för någon och ömsom att bli någons bödel. Detta är, tror jag, Becketts syfte i någon mening, att berättelsens betydelse inte enbart kan isoleras till det som händer just berättaren. Det finns här ett slags allmänt-existentiellt anspråk som talar till varje läsare som konfronterats av det levda livet som både att vara bödel och offer.

 

Som i flera av sina andra romaner utmärks Becketts stil av upprepningar och repetitioner. Det finns ett antal formuleringar som ständigt återkommer: "mumlar i dyn", "mörkret", "vår rättvisa" etctera som ger texten viss rytm. Jag har funderat på om inte Thomas Bernhard, en författare som gjort upprepningen till sitt litterära signum, inte inspirerats av Beckett i det avseendet.

 

Man kan fråga sig om det här är njutbar läsning. Det är knappast en bok som sprudlar av berättarglädje. Tvärtom tycks varje ord och varje stavelse vara frambringade i vånda – det är en slags ångestvägg som möter läsaren. Men för många människor inbringar ju självdestruktiviteten (vilket att läsa en roman som denna är) alltjämt viss njutning. Läs på eget bevåg!