Samuel Beckett, Den onämnbare/L'innommable (1953)
Påminner mig om de oförglömliga avslutande orden till Den onämnbare:
”man måste fortsätta, jag kan inte fortsätta, jag måste fortsätta, jag ska alltså fortsätta, jag måste säga ord, så länge det finns några, jag måste säga orden tills de hittar mig, tills de nämner mig, en underlig plåga, en underlig skuld, jag måste fortsätta, det är kanske redan gjort, de kanske redan har nämnt mig, de kanske har fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig, det kommer att vara jag, det kommer att vara tyst, på den plats där jag är, jag vet inte, jag kommer aldrig att få veta, i tystnaden vet man inte, jag måste fortsätta, jag ska fortsätta.”
”man måste fortsätta, jag kan inte fortsätta, jag måste fortsätta, jag ska alltså fortsätta, jag måste säga ord, så länge det finns några, jag måste säga orden tills de hittar mig, tills de nämner mig, en underlig plåga, en underlig skuld, jag måste fortsätta, det är kanske redan gjort, de kanske redan har nämnt mig, de kanske har fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig, det kommer att vara jag, det kommer att vara tyst, på den plats där jag är, jag vet inte, jag kommer aldrig att få veta, i tystnaden vet man inte, jag måste fortsätta, jag ska fortsätta.”
