Begärets hermeneutik
Här kommer några osystematiska anteckningar off the top of my head angående ett tema i Sexualitetens historia band I som fascinerar mig djupt – nämligen tanken om "begärets hermeneutik". Here goes.
Tycker det är rätt spännande att läsa Paulus/Freud/Foucault i kronologisk ordning genom varandra. Om Paulus ser begärets uppkomst i den gudomligt givna lagens förbud och viljan att överskrida denna (Rom 7:7f) – vilket sker vid ett givet ögonblick i historien – så ser Freud begärets uppkomst som ursprungligt och essentiellt i och med att barnet skiljs från modern genom Faderns "nej!" som omöjliggör incesten och därmed öppnar upp för incestförbudet som samhällets ursprungliga och mest grundläggande tabu. Subjektets begär är essentiellt i det att modern alltid är den mest eftersökta och alla andra och senare begär här blir ersättningar. Foucault utarbetar ett genomgripande ifrågasättande av Freuds tänkande kring subjektets begär i ett par sidor i första bandet av Sexualitetens historia men kritiken finns inbakad i hela verket (och en vidareutveckling av denna läsning kan tillämpas på Paulus). Foucault ser nämligen inte begäret som ursprungligt utan förändringsbenäget, någonting som genomgått en lång rad förvandlingar och förändringar under Västerlandets långa historia genom en serie manipulationer och påtryckningar som utövats mot subjektet, huvudsakligen ifrån präster, läkare och psykiatriker. I (det sexuella) begäret föreligger inte för Foucault någon slags kärna utan det har en inneboende förmåga att överskrida det som den vid ett givet tillfälle finner åtråvärt. Genom dessa manipulationer och påtryckningar (som består i ständiga bekännelseförhör där subjektet tvingas "säga sanningen om sig själv", säga sanningen om sina begär; diskursen har alltså antagit en essentiell sexualitet/begär) finner begäret ständigt nya vägar att traska längs. I diskursen kring sexualiteten har det ofta antagits att sexualiteten innehåller subjektets sanning och hemligheter; sexualiteten är den källa ur vilken subjektet härleds. Till exempel har man antagit att den homosexuella är mer benägen till vissa brott, vissa sjukdomar, vissa beteenden. Det vill säga, före det att ett subjekt/en person/en individ framträder som social- och samhällelig varelse har hon konstituerats av sin inneboende sexualitet. Här utvecklas enligt Foucault en "begärets hermeneutik" där subjektets tal- och handling måste tolkas för att utröna de mönster efter vilka hennes sexualitet verkar. Denna subjektets sanning är det förvisso subjektet själv som får ur sig, men den måste tolkas av den andre parten (prästen, läkaren, psykiatrikern) för att få sanningen uttydd. Foucault skriver briljant om det här:
"Om det är nödvändigt att bekänna är det inte bara för att den man bekänner för kanske har makt att förlåta, att trösta, att leda. Det är för att arbetet med framställning av sanningen måste gå via detta rapporterade om man vill att det skall bli vetenskapligt giltigt. Sanningen finns inte bara hos själva subjektet, som genom bekännelsen lyfter fram den i dagen, fix och färdig. Sanningen visar sig vara kluven: eftersom den är närvarande men ofullständig, blind för sig själv hos den som talar, kan den fullständigas först hos den som tar emot den. Det blir hans sak att säga sanningen om denna dunkla sanningen: han måste komplettera bekännelsens avslöjande med tolkningen av vad den säger. Den som lyssnar blir inte bara utdelare av förlåtelse, inte bara domaren som dömer eller frikänner; han bli sanningens herre. Hans funktion är hermeneutisk. Han har befogenhet inte bara att avkräva bekännelsen innan den gjorts eller att fatta beslut sedan den avlagts; utan också att med hjälp av bekännelsen och genom att dechiffrera den formulera sanningen. Genom att göra bekännelsen till ett tecken i stället för ett bevis, och sexualiteten till något som skall tolkas, har 1800-talet givit sig möjligheten att få bekännelseprocedurerna infogade i den regelmässiga utformningen av en vetenskaplig diskurs." (Foucault, Sexualitetens historia band 1, s. 83).
Sanningen om subjektet sätts alltså i händerna på en annan part – och vips har vi ett grundläggande maktförhållande där subjektet blir objekt för ett vetande till vilket hon inte har tillträde annat än som tvångsföremål för bekännelseförhör. Foucault säger här någonting väsentligt om vad "sanning" under Västerlandets historia antagits vara och som fortsätter ändå in i vår tid: det är någonting som måste giltigförklaras av en institution eller person som besitter 'vetenskaplig auktoritet' som kan gå i god för riktigheten i ett påstående. "Sanningen" är alltså beroende – inte av vem som helst – utan av en alldeles särskild typ av institutioner/personer/vetanden som uppbärs av sina egna avsikter, värderingar, viljor till makt. Sanningen är heller inte given a priori (före erfarenheten) som vore den uppenbar och självklar i sig självt; för att någonting skall klassificeras som sant måste det genomgå en filtreringsprocess (mitt begrepp, ej Foucaults) som består i dessa förhör och tolkningarna av dem för att få en sanningsstämpel på sig. Försök att föreställa er det här maktförhållandet. Föreställ er vilken makt det innebär att vara den som har mandat att säga vad som är sant och inte! Sanningens uttolkare. Man kan här, menar jag, i någon mening se samma "sanningsstruktur" i förhållande till subjektet i den vetenskapliga regim Foucault skriver om som i frågan om subjektets sanning i förhållande till Gud i den bibliska litteraturen: Gud är den som känner "vad som är fördolt hos människan" (Rom 2:16), vars ord "tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga" (Heb 4:12-13). De vetenskapliga institutionerna har ersatt Guds sanningsauktoritet.
Det förändringsbenägna begäret – genom alla manipulationer och påtryckningar – blir alltså en subjektförändringarnas historia där sanningen om subjektet aldrig tycks vara beständigt eller enhetlig; "sanningen om subjektet" försvinner alltid till nästa förhör. Vi ser alltså här hur Foucault avväpnar både Paulus och Freuds föreställning om det ursprungliga subjektet och dess lika ursprungliga begär och ser i historien i stället en aldrig enhetligt och aldrig beständigt subjekt utan ett subjekt som förändras i takt med nya begärsformationer – Foucault kastar dessutom om subjektet > begäret till begäret > subjektet. Sexualiteten föregår alla subjektsformationer. Både Paulus och Freud blir fast i föreställningar om någonting ursprungligt och essentiellt medan Foucault ser subjektet och begäret såsom inlemmade i en slags herakleitisk erfarenhet om hur allting ständigt förändras. Sexualiteten får alltså här en djupt historisk betingning. Men hos Foucault är den styrande, förändrande aktören inte en metafysisk lag utan högst påtagliga språkliga processer satta i spel av högst handgripliga människor och institutioner.
Slutligen en undran till den som är mer beläst på Foucault än vad jag är: tanken om "begärets hermeneutik" ges viss diskussion i Sexualitetens historia band 1 (det är väl framförallt i tredje kapitlet om Scientia sexualis om jag minns rätt. Skriver utifrån minnet nu; det var ca 1 månad sedan jag läste första bandet). Men återkommer det i några av hans föreläsningar eller i verkets tredje band? I band 2 tas det i alla fall inte upp uttryckligen även om man kanske kan se att begreppet finns med mellan raderna i hur Foucault analyserar grekernas sätt att i tanken utlägga sätt att försöka lägga band på sig själva och sina begär – alltså deras "självteknologier" – men jag läser inte detta som ett subjekts självtolkande utan subjektet tycks här vara mer genomskinligt inför sig själv och det uppkommer heller inte uttryckligen och än har jag inte stött på det i verkets tredje band. Skulle gärna läsa mer om just detta nämligen.
Tycker det är rätt spännande att läsa Paulus/Freud/Foucault i kronologisk ordning genom varandra. Om Paulus ser begärets uppkomst i den gudomligt givna lagens förbud och viljan att överskrida denna (Rom 7:7f) – vilket sker vid ett givet ögonblick i historien – så ser Freud begärets uppkomst som ursprungligt och essentiellt i och med att barnet skiljs från modern genom Faderns "nej!" som omöjliggör incesten och därmed öppnar upp för incestförbudet som samhällets ursprungliga och mest grundläggande tabu. Subjektets begär är essentiellt i det att modern alltid är den mest eftersökta och alla andra och senare begär här blir ersättningar. Foucault utarbetar ett genomgripande ifrågasättande av Freuds tänkande kring subjektets begär i ett par sidor i första bandet av Sexualitetens historia men kritiken finns inbakad i hela verket (och en vidareutveckling av denna läsning kan tillämpas på Paulus). Foucault ser nämligen inte begäret som ursprungligt utan förändringsbenäget, någonting som genomgått en lång rad förvandlingar och förändringar under Västerlandets långa historia genom en serie manipulationer och påtryckningar som utövats mot subjektet, huvudsakligen ifrån präster, läkare och psykiatriker. I (det sexuella) begäret föreligger inte för Foucault någon slags kärna utan det har en inneboende förmåga att överskrida det som den vid ett givet tillfälle finner åtråvärt. Genom dessa manipulationer och påtryckningar (som består i ständiga bekännelseförhör där subjektet tvingas "säga sanningen om sig själv", säga sanningen om sina begär; diskursen har alltså antagit en essentiell sexualitet/begär) finner begäret ständigt nya vägar att traska längs. I diskursen kring sexualiteten har det ofta antagits att sexualiteten innehåller subjektets sanning och hemligheter; sexualiteten är den källa ur vilken subjektet härleds. Till exempel har man antagit att den homosexuella är mer benägen till vissa brott, vissa sjukdomar, vissa beteenden. Det vill säga, före det att ett subjekt/en person/en individ framträder som social- och samhällelig varelse har hon konstituerats av sin inneboende sexualitet. Här utvecklas enligt Foucault en "begärets hermeneutik" där subjektets tal- och handling måste tolkas för att utröna de mönster efter vilka hennes sexualitet verkar. Denna subjektets sanning är det förvisso subjektet själv som får ur sig, men den måste tolkas av den andre parten (prästen, läkaren, psykiatrikern) för att få sanningen uttydd. Foucault skriver briljant om det här:
"Om det är nödvändigt att bekänna är det inte bara för att den man bekänner för kanske har makt att förlåta, att trösta, att leda. Det är för att arbetet med framställning av sanningen måste gå via detta rapporterade om man vill att det skall bli vetenskapligt giltigt. Sanningen finns inte bara hos själva subjektet, som genom bekännelsen lyfter fram den i dagen, fix och färdig. Sanningen visar sig vara kluven: eftersom den är närvarande men ofullständig, blind för sig själv hos den som talar, kan den fullständigas först hos den som tar emot den. Det blir hans sak att säga sanningen om denna dunkla sanningen: han måste komplettera bekännelsens avslöjande med tolkningen av vad den säger. Den som lyssnar blir inte bara utdelare av förlåtelse, inte bara domaren som dömer eller frikänner; han bli sanningens herre. Hans funktion är hermeneutisk. Han har befogenhet inte bara att avkräva bekännelsen innan den gjorts eller att fatta beslut sedan den avlagts; utan också att med hjälp av bekännelsen och genom att dechiffrera den formulera sanningen. Genom att göra bekännelsen till ett tecken i stället för ett bevis, och sexualiteten till något som skall tolkas, har 1800-talet givit sig möjligheten att få bekännelseprocedurerna infogade i den regelmässiga utformningen av en vetenskaplig diskurs." (Foucault, Sexualitetens historia band 1, s. 83).
Sanningen om subjektet sätts alltså i händerna på en annan part – och vips har vi ett grundläggande maktförhållande där subjektet blir objekt för ett vetande till vilket hon inte har tillträde annat än som tvångsföremål för bekännelseförhör. Foucault säger här någonting väsentligt om vad "sanning" under Västerlandets historia antagits vara och som fortsätter ändå in i vår tid: det är någonting som måste giltigförklaras av en institution eller person som besitter 'vetenskaplig auktoritet' som kan gå i god för riktigheten i ett påstående. "Sanningen" är alltså beroende – inte av vem som helst – utan av en alldeles särskild typ av institutioner/personer/vetanden som uppbärs av sina egna avsikter, värderingar, viljor till makt. Sanningen är heller inte given a priori (före erfarenheten) som vore den uppenbar och självklar i sig självt; för att någonting skall klassificeras som sant måste det genomgå en filtreringsprocess (mitt begrepp, ej Foucaults) som består i dessa förhör och tolkningarna av dem för att få en sanningsstämpel på sig. Försök att föreställa er det här maktförhållandet. Föreställ er vilken makt det innebär att vara den som har mandat att säga vad som är sant och inte! Sanningens uttolkare. Man kan här, menar jag, i någon mening se samma "sanningsstruktur" i förhållande till subjektet i den vetenskapliga regim Foucault skriver om som i frågan om subjektets sanning i förhållande till Gud i den bibliska litteraturen: Gud är den som känner "vad som är fördolt hos människan" (Rom 2:16), vars ord "tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga" (Heb 4:12-13). De vetenskapliga institutionerna har ersatt Guds sanningsauktoritet.
Det förändringsbenägna begäret – genom alla manipulationer och påtryckningar – blir alltså en subjektförändringarnas historia där sanningen om subjektet aldrig tycks vara beständigt eller enhetlig; "sanningen om subjektet" försvinner alltid till nästa förhör. Vi ser alltså här hur Foucault avväpnar både Paulus och Freuds föreställning om det ursprungliga subjektet och dess lika ursprungliga begär och ser i historien i stället en aldrig enhetligt och aldrig beständigt subjekt utan ett subjekt som förändras i takt med nya begärsformationer – Foucault kastar dessutom om subjektet > begäret till begäret > subjektet. Sexualiteten föregår alla subjektsformationer. Både Paulus och Freud blir fast i föreställningar om någonting ursprungligt och essentiellt medan Foucault ser subjektet och begäret såsom inlemmade i en slags herakleitisk erfarenhet om hur allting ständigt förändras. Sexualiteten får alltså här en djupt historisk betingning. Men hos Foucault är den styrande, förändrande aktören inte en metafysisk lag utan högst påtagliga språkliga processer satta i spel av högst handgripliga människor och institutioner.
Slutligen en undran till den som är mer beläst på Foucault än vad jag är: tanken om "begärets hermeneutik" ges viss diskussion i Sexualitetens historia band 1 (det är väl framförallt i tredje kapitlet om Scientia sexualis om jag minns rätt. Skriver utifrån minnet nu; det var ca 1 månad sedan jag läste första bandet). Men återkommer det i några av hans föreläsningar eller i verkets tredje band? I band 2 tas det i alla fall inte upp uttryckligen även om man kanske kan se att begreppet finns med mellan raderna i hur Foucault analyserar grekernas sätt att i tanken utlägga sätt att försöka lägga band på sig själva och sina begär – alltså deras "självteknologier" – men jag läser inte detta som ett subjekts självtolkande utan subjektet tycks här vara mer genomskinligt inför sig själv och det uppkommer heller inte uttryckligen och än har jag inte stött på det i verkets tredje band. Skulle gärna läsa mer om just detta nämligen.
